Per i Berlin

Lyftet

Klockan 2 i natt blev klockan plötsligt 3 och alla planer på att komma hem utvilad grusades. Halv 5 vinglade jag hem. Från Theatre Ratibor på Cuvrystrasse 20 till Die Fabrike på Schlesische Strasse 18 där vi har bott. Kramar och kyssar, löften om snabba återseenden ville aldrig ta slut.

Min ”Play it like Bergman” workshop gick bra, även om Tyskarna hade det ganska svårt att hitta dom rätta inre drivkrafterna.

Vi i Sverige är nog bäst på att må dåligt. Svenska improvisatörer är bra på att gå ned i det riktigt svarta. Sen ändå ha närvaro att driva scenen framåt, få den att dramaturgiskt, storymässigt funka. Bergmans karaktärer bearbetar sin egen ångest i scener och repliker. Ser på sig själva, sitt liv. Då är vi som bäst. När vi får gotta oss i eländet. Det kanske är en normal sinnesstämning för oss svenskar att alltid må lite taskigt men ända kunna handla på Vivo, gå på Gymmet, deklarera, få vardagen att funka.

Tyskarna gör en sak i taget och vill helst veta vad dom ska göra och hur, innan dom går in. Amerikanarna och Kanadensarna lever på sina smarta repliker, Slovener filosoferar, Zimbabwier sjunger, Sweitzarna är där för att lära o s v. När det gäller Bergmaninspirerat drama då mår vi svenskar som bäst. Vi vet att det är bara att gå in på scenen, slappna av, använda tystnaden, små detaljer, blickar, inte ge för mycket information, små antydningar, vänta ut läget, sen drämma till med en replik som öppnar svarta hål och får publiken att chippa efter andan. Härligt! Så djävla bra! Jag älskar det!

Det är sista föreställningen av musikalen med fokus på gruppdans. Jag spelar en äldre man i en Hippiemusikal som utspelar sig i New York. Min karaktär är gammal och trött men har engagerat sig i en knarkande busschaufför som är på väg ner i träsket. Busschauffören gestaltas av Steve från Kanada. Den gamla mannen bestämmer sig plötsligt för att göra en sista, något sinnesförvirrad handling. Han testamenterar allt han äger och har till Busschauffören och tar sedan sitt liv. Detta gestaltas i en tårdrypande ballad, där jag sjunger testamentets innehåll samtidigt som Steve läser. Plötsligt känner jag hur resten av improvisatörerna närmar sig bakifrån. Händer på min rygg, dom gör det, lyftet som Ninni lärt oss, som ännu ej dykt under föreställningarna. Vi har skämtat om att det borde vara Jill vi lyfter för hon väger bara 48 kilo. Nu är det jag med mina 90 kilo som sakta faller bakåt för att sedan höjjas mot himlen, sväva runt bland måsar, snurra, samtidigt som jag sjunger ”Don`t worry i`m going out with a smile”.

Tack Berlin, Kreuzberg, Die Gorillas och alla andra, det var en fin festival.

Per