Konstnärlig ledare och improvisatör på Stockholms Improvisationsteater sedan 1993.Kick, step, box, follow, sing and now everybody together
Jag är helt slut. Sjunga går ju för det mesta bra, det är dansen som är problemet. När dom andra går åt vänster, går jag åt höger. När dom andra steppar så kickar jag. När dom poserar gör jag boxen o s v. Som tur är har jag ett dåligt knä att skylla på. Jag kan när som helst gå och sätta mig och titta istället. Vilket jag gör lite hela tiden, ändå värkte mina muskler i morse som om jag sprungit Lidingöloppet. Ja det skulle väl aldrig hända att jag gjorde det men ändå. Allas kroppar värker.
Vi har nu delats upp i tre grupper. Grupp ett gör improviserad radioteater, grupp två gör experimentell improvisation med en slagverkare, i grupp tre där jag är med lär Ninni oss improviserad musikal med fokus på gruppdans. Varför går vi igenom det här? Ja, man undrar ju. Förutom några stycken under 30 år, är dom flesta av oss från 40 och uppåt. Alla är professionella improvisatörer. Vissa av oss har rest från andra sidan jorden för att vara med i den här festivalen. Nu svettas vi, skrattar, inspireras av Ninni som på kvällarna åker till Wien och spelar i en uppsättning av ”Kiss me Kate”. Vi vet att ingen av oss kommer någonsin att komma i närheten av hur en tränad dansare kickar eller steppar. Jag hoppar själv omkring med gubbhylla på darrande ben. Vad driver oss till det här? Men seriöst, hur ofta kommer jag att ha nytta av improviserad musikal/show dans när jag kommer hem? Jo för att är det här vi gör.
Vi fyller hela tiden på med nya erfarenheter, nya verktyg som vi kan använda. Vi njuter av svåra utmaningar. Vi är bra på att ha roligt när vi jobbar. Vi kämpar tillsammans. Vi hör ihop. Det är vår livsstil.
Per
