Konstnärlig ledare och improvisatör på Stockholms Improvisationsteater sedan 1993.Morgonsol
Vaknade klockan åtta i morse. Berlinsolen lyste upp hela rummet. I dom andra sängarna i rummet låg gängliga Lee från Canada och vältaliga Jim från Wien. Jim är född i USA men kärleken förde honom till Wien en gång i tiden där han blev kvar. Lee är en av två i gruppen Crumbs som för nionde året i rad gör en två månaders turnè i Europa. Dom kommer till oss på Stockholms Improvisationsteater i maj.
Jag ryser lite när jag plötsligt minns gårdagskvällens föreställning. Inte nått att lägga på minnet direkt. Varför är öppningsföreställningarna alltid så förbannat dåliga. Alla improvisatörer vet att det bara är nått man måste igenom för att senare under festivalen kunna slappna av och njuta av att vara på scenen. Om man har tur så får man också några magiska ögonblick att ta med sig hem och skryta om.
– Jo du förstår vi hade kört fast i en historia om en familj i kris, jag satt ensam på scenen när karaktären jag spelade helt plötsligt kommer på vad som måste göras. Det var som om allt stannade av för ett ögonblick. Improvisatören Per och karaktären som jag spelade blev ett med alla i rummet. Och så lyckades jag på knagglig engelska få till en replik som öppnade upp, bottnade och samtidigt vara dräpande. Ja, man kan ju alltid hoppas. Nä, nu låg jag där och mindes istället hur en scen som jag var med i förstördes av en välmenande Tysk.
Robert från Berlin, Kirsten från Hamburg och jag spelade en scen där vi i upplägget hade lånat en Ipod av en person i publiken. Tanken var att vi på måfå skulle välja en låt som skulle inspirera oss i scenen. Låten går på, det är en låt på Tyska, jag fattar ingenting men musiken är bra. Så jag går in och slår upp två glas dyr Rom. Frågar min fru, som Kirsten spelar, om hon vill ha vatten. Fan det här börjar bra, vi verkar vara ett dekadent par i överklassen. Härligt, bra, nu gäller det att bygga långsamt och se vad vi har för lik i garderoben som vi kan låta karaktärerna färgas av. Det är det sista jag hinner tänka innan plötsligt en ny låt går på i genren Tysk hårdrock. Vi fattar ingenting men spelar tappert scenen vidare tills en ny låt kommer på och en till, en till. En Tysk improvisatör har tagit sig till ljudbåset och börjat trycka fram nya låtar hela tiden. Vi ville ju bara ha en men han visste bestämt att så skulle det inte vara för han hade gjort det här förut. Nåja första föreställningen är ju alltid dålig ändå.
