Per i Berlin

Är jag inte värd mer?

Tysk effektivitet överträffade sig själv idag. Resan skulle ta en och en halv timme, men på något sätt, lyckades dom kapa 20 minuter. Christoph, tysk improvisationsteaters effektivaste och starke man möter mig på Tegel. Vi hinner precis svepa en espresso innan vi måste rusa för att möta Randy och Jill från Seattle. Kramar och snack, vad har hänt sen sist o s v. När vi sitter och äter en timma senare, säger plötsligt Marie, Christophs högra hand som anslutit till sällskapet. – Någon från den Svenska Ambassaden vill komma och se den svenske improvisatören spela. – Vad roligt, säger jag! – Ja, vi har till och med fått pengar av dom för att ta hit dig, säger Marie. – Fan va bra säger jag stolt! Hur mycket fick ni? Då tittar Marie lite ängsligt på Christoph som sakta vänder sig mot mig och säger. – Vi fick 150 euro! Det är den lägsta summan pengar vi någonsin fått. Av Norska ambassaden som har 4 improvisatörer här fick vi 1500 euro per person. Jaha tänker jag, är det inte typiskt, Norge har överträffat oss igen. Jag känner mig lite som en Fredriksson med mjölksyra som är chanslös mot 4 Northug i skidbackarna. Är jag inte värd mer efter 20 år i improbranchen. Nåja, tänker jag sen. Inte fan ska jag låta svenska statens blygsamma summa förstöra en tio dagars improvisationsfestival. Dom får ha sina skäl. Jag ska ha roligt! Jag ska improvisera med Australiensare, Slovener, Zimbabwier, och Tyskar. Om jag sen möter en Norrman i en scen, håll i hatten för i fantasins värld, där är allt möjligt. Där kan svenskar både styra världen, bygga rymdskepp och slå Northug. Tjoho! Jag är bäst!!!Nu kör vi!!!

Per i Berlin