Per i Berlin

Lyftet

Klockan 2 i natt blev klockan plötsligt 3 och alla planer på att komma hem utvilad grusades. Halv 5 vinglade jag hem. Från Theatre Ratibor på Cuvrystrasse 20 till Die Fabrike på Schlesische Strasse 18 där vi har bott. Kramar och kyssar, löften om snabba återseenden ville aldrig ta slut.

Min ”Play it like Bergman” workshop gick bra, även om Tyskarna hade det ganska svårt att hitta dom rätta inre drivkrafterna.

Vi i Sverige är nog bäst på att må dåligt. Svenska improvisatörer är bra på att gå ned i det riktigt svarta. Sen ändå ha närvaro att driva scenen framåt, få den att dramaturgiskt, storymässigt funka. Bergmans karaktärer bearbetar sin egen ångest i scener och repliker. Ser på sig själva, sitt liv. Då är vi som bäst. När vi får gotta oss i eländet. Det kanske är en normal sinnesstämning för oss svenskar att alltid må lite taskigt men ända kunna handla på Vivo, gå på Gymmet, deklarera, få vardagen att funka.

Tyskarna gör en sak i taget och vill helst veta vad dom ska göra och hur, innan dom går in. Amerikanarna och Kanadensarna lever på sina smarta repliker, Slovener filosoferar, Zimbabwier sjunger, Sweitzarna är där för att lära o s v. När det gäller Bergmaninspirerat drama då mår vi svenskar som bäst. Vi vet att det är bara att gå in på scenen, slappna av, använda tystnaden, små detaljer, blickar, inte ge för mycket information, små antydningar, vänta ut läget, sen drämma till med en replik som öppnar svarta hål och får publiken att chippa efter andan. Härligt! Så djävla bra! Jag älskar det!

Det är sista föreställningen av musikalen med fokus på gruppdans. Jag spelar en äldre man i en Hippiemusikal som utspelar sig i New York. Min karaktär är gammal och trött men har engagerat sig i en knarkande busschaufför som är på väg ner i träsket. Busschauffören gestaltas av Steve från Kanada. Den gamla mannen bestämmer sig plötsligt för att göra en sista, något sinnesförvirrad handling. Han testamenterar allt han äger och har till Busschauffören och tar sedan sitt liv. Detta gestaltas i en tårdrypande ballad, där jag sjunger testamentets innehåll samtidigt som Steve läser. Plötsligt känner jag hur resten av improvisatörerna närmar sig bakifrån. Händer på min rygg, dom gör det, lyftet som Ninni lärt oss, som ännu ej dykt under föreställningarna. Vi har skämtat om att det borde vara Jill vi lyfter för hon väger bara 48 kilo. Nu är det jag med mina 90 kilo som sakta faller bakåt för att sedan höjjas mot himlen, sväva runt bland måsar, snurra, samtidigt som jag sjunger ”Don`t worry i`m going out with a smile”.

Tack Berlin, Kreuzberg, Die Gorillas och alla andra, det var en fin festival.

Per

Our song

Det är något magiskt i år. Alla säger att det här är det bästa året någonsin. Det är åttonde året i rad som Die Gorillas anordnar en festival i improvisationsteater. Förutom första kvällens föreställning så har dom hållit en otroligt hög klass. Det tycker alla. Det är som om år av tålamod och nötande äntligen har givit resultat. Vi har svetsats samman. Alla har kanske blivit bättre på att lyssna, vara närvarande, inte stå och komma på idéer vid sidan av scenen och sen bara gå in och försöka driva igenom sin idé. Vi har kanske kommit varandra närmare, känner varandra bättre. Dom flesta av oss har träffats så många gånger så att nu räcker det inte med att efter föreställningen fråga ”Hur mycket spelar ni i veckan”. Det triggar oss inte, vi har nått det stadiet när vi vill fördjupa relationerna, veta mer om personen. Vi börjar också på att kunna slappna av så pass med varandra så vi kan stå tysta en lång stund utan krav på att säga något.

 Min favoritföreställning än så länge är ”Our song” på jazzklubben Sclot. Barbara från Berlin, Alenka från Ljubljana, Brad från Portland, Jim från Wien, Henriette från Österrike någonstans och jag levererade improviserade jazzörhängen tillsammans med Rudi och hans jazztrio. Det var hippt, coolt, fräckt, med inslag av freeform och gospel. Publiken var i extas.

 Idag ska jag ha en 5 timmars workshop som jag döpt till ”Play it like Bergman”. Jag ska försöka få tyskar, holländare och italienare att hitta det djupa svenska svårmodet. På kvällen är det musikal igen, sista föreställningen. Vi ska ge det sista vi har, lyfta taket, överraska med några nya moves. Ta musikaldans i grupp till nya höjder, göra Ninni ännu stoltare. Yeaahh!!!

Per

Kick, step, box, follow, sing and now everybody together

Jag är helt slut. Sjunga går ju för det mesta bra, det är dansen som är problemet. När dom andra går åt vänster, går jag åt höger. När dom andra steppar så kickar jag. När dom poserar gör jag boxen o s v. Som tur är har jag ett dåligt knä att skylla på. Jag kan när som helst gå och sätta mig och titta istället. Vilket jag gör lite hela tiden, ändå värkte mina muskler i morse som om jag sprungit Lidingöloppet. Ja det skulle väl aldrig hända att jag gjorde det men ändå. Allas kroppar värker.

Vi har nu delats upp i tre grupper. Grupp ett gör improviserad radioteater, grupp två gör experimentell improvisation med en slagverkare, i grupp tre där jag är med lär Ninni oss improviserad musikal med fokus på gruppdans. Varför går vi igenom det här? Ja, man undrar ju. Förutom några stycken under 30 år, är dom flesta av oss från 40 och uppåt. Alla är professionella improvisatörer. Vissa av oss har rest från andra sidan jorden för att vara med i den här festivalen. Nu svettas vi, skrattar, inspireras av Ninni som på kvällarna åker till Wien och spelar i en uppsättning av ”Kiss me Kate”. Vi vet att ingen av oss kommer någonsin att komma i närheten av hur en tränad dansare kickar eller steppar. Jag hoppar själv omkring med gubbhylla på darrande ben. Vad driver oss till det här? Men seriöst, hur ofta kommer jag att ha nytta av improviserad musikal/show dans när jag kommer hem? Jo för att är det här vi gör.

Vi fyller hela tiden på med nya erfarenheter, nya verktyg som vi kan använda. Vi njuter av svåra utmaningar. Vi är bra på att ha roligt när vi jobbar. Vi kämpar tillsammans. Vi hör ihop. Det är vår livsstil.

Per

Everything that happens will happen today

Först en 4 timmars improviserad körsångsworkshop med stämsång, solon och gosspel, var sedan och såg David Byrne på Tempodrom tillsammans med Randy från Seattle, Brad från Portland och Henk från Amsterdam. Helt enkelt jävlig förbannat bra, alla var klädda i vitt, femmannaband, tre i kören, tre dansare, han avslutade med Burning down the house och vi vandrade ut lyckliga.

Jag vandrade nyfrälst ut med hans nya cd i handen ”Everything that Happens will happen today”. Det blev ytterligare en Currywurst med Pommes. Åt helvete med GI. Vi hade en konsertupplevelse som vi var tvungna prata igenom, det är viktigt. Jag behöver dessutom lite extra energi för imorgon börjar vi repa på Improviserad musikal. Det som sker det sker. Det viktigaste är att man är där när det händer.

Jill Farris är bäst!

Per

Detta hände 22 mars, nu är kl. 01:22 den 23 mars

Idag kom vi varandra närmare. Vi hade en workshop i rörelseimprovisation. Mitt knä höll. Pust. Skönt. 24 kontaktsökande improvisatörer från hela världen i en enda stor hög på golvet, svettiga kroppar, mycket 70-tal, en tysk smidig kvinna som manade på oss, släpp inte kontakten, var nyfikna, undersök. Härligt!

Äntligen lossnade det. Vi var på kryssningsfartyget MS Mathilda på väg till Madagaskar. Jag spelade kaptenen som hade ögonticks. Temat på kryssningen var ”Från personliga problem rakt in i solen”. Fartyget var fullt av härliga karaktärer, en kärlekstörstande kvinna från Hamburg, en sol och vårare från Wien, en utfattig börsmäklare o s v. Där fanns ögonblick som jag tar med mig hem. Tillexempel när ett språkmissförstånd mynnade ut i att jag kom på den kärlekstörstande kvinnan från Hamburg, som min karaktär var kär i, med kvinnokarlen från Wien i min egen hytt. Svårt att förklara, det är sånt som bara händer i improvisation. Efter showen och några glas sekt stod åtta lyckliga improvisatörer från hela världen vid Currywursten utanför Mehringhof theatre och åt 2 currywurst med majonnäs och pommes frites. Det regnade men vad gjorde det. När det funkar så är vi odödliga.

Sov gott!

Per

Morgonsol

Vaknade klockan åtta i morse. Berlinsolen lyste upp hela rummet. I dom andra sängarna i rummet låg gängliga Lee från Canada och vältaliga Jim från Wien. Jim är född i USA men kärleken förde honom till Wien en gång i tiden där han blev kvar. Lee är en av två i gruppen Crumbs som för nionde året i rad gör en två månaders turnè i Europa. Dom kommer till oss på Stockholms Improvisationsteater i maj.

Jag ryser lite när jag plötsligt minns gårdagskvällens föreställning. Inte nått att lägga på minnet direkt. Varför är öppningsföreställningarna alltid så förbannat dåliga. Alla improvisatörer vet att det bara är nått man måste igenom för att senare under festivalen kunna slappna av och njuta av att vara på scenen. Om man har tur så får man också några magiska ögonblick att ta med sig hem och skryta om.

– Jo du förstår vi hade kört fast i en historia om en familj i kris, jag satt ensam på scenen när karaktären jag spelade helt plötsligt kommer på vad som måste göras. Det var som om allt stannade av för ett ögonblick. Improvisatören Per och karaktären som jag spelade blev ett med alla i rummet. Och så lyckades jag på knagglig engelska få till en replik som öppnade upp, bottnade och samtidigt vara dräpande. Ja, man kan ju alltid hoppas. Nä, nu låg jag där och mindes istället hur en scen som jag var med i förstördes av en välmenande Tysk.

Robert från Berlin, Kirsten från Hamburg och jag spelade en scen där vi i upplägget hade lånat en Ipod av en person i publiken. Tanken var att vi på måfå skulle välja en låt som skulle inspirera oss i scenen. Låten går på, det är en låt på Tyska, jag fattar ingenting men musiken är bra. Så jag går in och slår upp två glas dyr Rom. Frågar min fru, som Kirsten spelar, om hon vill ha vatten. Fan det här börjar bra, vi verkar vara ett dekadent par i överklassen. Härligt, bra, nu gäller det att bygga långsamt och se vad vi har för lik i garderoben som vi kan låta karaktärerna färgas av. Det är det sista jag hinner tänka innan plötsligt en ny låt går på i genren Tysk hårdrock. Vi fattar ingenting men spelar tappert scenen vidare tills en ny låt kommer på och en till, en till. En Tysk improvisatör har tagit sig till ljudbåset och börjat trycka fram nya låtar hela tiden. Vi ville ju bara ha en men han visste bestämt att så skulle det inte vara för han hade gjort det här förut. Nåja första föreställningen är ju alltid dålig ändå.

Är jag inte värd mer?

Tysk effektivitet överträffade sig själv idag. Resan skulle ta en och en halv timme, men på något sätt, lyckades dom kapa 20 minuter. Christoph, tysk improvisationsteaters effektivaste och starke man möter mig på Tegel. Vi hinner precis svepa en espresso innan vi måste rusa för att möta Randy och Jill från Seattle. Kramar och snack, vad har hänt sen sist o s v. När vi sitter och äter en timma senare, säger plötsligt Marie, Christophs högra hand som anslutit till sällskapet. – Någon från den Svenska Ambassaden vill komma och se den svenske improvisatören spela. – Vad roligt, säger jag! – Ja, vi har till och med fått pengar av dom för att ta hit dig, säger Marie. – Fan va bra säger jag stolt! Hur mycket fick ni? Då tittar Marie lite ängsligt på Christoph som sakta vänder sig mot mig och säger. – Vi fick 150 euro! Det är den lägsta summan pengar vi någonsin fått. Av Norska ambassaden som har 4 improvisatörer här fick vi 1500 euro per person. Jaha tänker jag, är det inte typiskt, Norge har överträffat oss igen. Jag känner mig lite som en Fredriksson med mjölksyra som är chanslös mot 4 Northug i skidbackarna. Är jag inte värd mer efter 20 år i improbranchen. Nåja, tänker jag sen. Inte fan ska jag låta svenska statens blygsamma summa förstöra en tio dagars improvisationsfestival. Dom får ha sina skäl. Jag ska ha roligt! Jag ska improvisera med Australiensare, Slovener, Zimbabwier, och Tyskar. Om jag sen möter en Norrman i en scen, håll i hatten för i fantasins värld, där är allt möjligt. Där kan svenskar både styra världen, bygga rymdskepp och slå Northug. Tjoho! Jag är bäst!!!Nu kör vi!!!

Per i Berlin